Ärligaste inlägget någonsin av mig. Läs för att höra hur man bygger upp ett bra självförtroende.
Min resa från galet osäker till att vara säker på mig själv.
Confidence - självförtroende. En egenskap och ett ämne som jag vet kan vara jobbigt att ta upp. Jag vet att det finns en del med bra självförtroende och några men mindre bra, eller rättare sagt riktigt kasst självförtroende. Jag vet också att det sticker i mångas ögon att en del har mycket bra självförtroende, att vissa har lusten att slita huvudet av folk för att dem är avundsjuka.
Att ha dåligt självförtroende kan innebära saker som så att man inte tror på sig själv, man säger till sig själv att jag kan inte detta och jag kommer aldrig att klara av det. Jag är ful, tjock, och alla kläder blir fula och klumpiga på mig. Jag kommer aldrig att kunna redovisa den där engelska uppgiften för min klass för alla kommer endån bara att skratta för jag uttalar vissa ord fel, osv.
Att ha bra självförtroende kan betyda motsatsen. Fast, alla som har bra självförtroende är inte såna som går runt med huvudet högt och tycker att dem är störst, bäst och vackrast. Man kan ha bra självförtroende och tycka att man är tillräcklig.
Jag tycker det är viktigt att man kan acceptera sig själv. Jag gör det, och kommer alltid att göra, kommer aldrig tillåta mig att klanka ner på mig själv och trampa mig själv på tårna för att jag, även under mitt livs jobbigaste perioder får för mig att tycka att jag är den fulaste som någonsin föds på denna jord.
Jag har bra självförtroende men kan med handen på hjärtat säga att jag absolut inte alltid har haft det. Det har kommit under det senaste året.
I hela mitt liv- jag ska inte säga att jag har haft dåligt självförtroende men jag har haft svårt att tror på mig själv, att jag är bra. I skolan har jag varit den som rodnar och blir tomatröd i hela ansiktet nästan när någon bara säger hej. Jag har haft svårt för att prata inför klassen och därför räckte jag nästan aldrig upp handen. Egentligen var jag även då den glada och spralliga tjejen, som har lätt till skratt, men jag kunde inte släppa fram det. Tänk om jag gjorde bort mig, snubblade eller sa något fel?
Jag var väldigt osäker på mig själv och visste inte var jag hade mig själv. Jag har i och för sig alltid haft det lätt för att prata med lärare och i 4an-6an hade jag världens absolut bästa lärare och kom gärna fram för att prata med henne efter lektionen och berätta om hur det går med t.ex hästarna. Hon som inte kunde ett smack om varken hästar eller ridning lyssnade snällt och var glad och tyckte det va kul att jag tyckte det va så kul.
Jag har alltid haft kompisar i skolan, och har alltid haft kul där, i stort sätt. Klart man har varit ovän och bråkat med klasskompisar men överlag har man ju haft kul.
Om någon frågade mig någon, det kunde räcka med att fråga vad jag skulle göra efter skolan, så rodnade jag. Det jobbigaste jag någonsin varit med om eftersom det ledde till att jag knappt vågade prata alls, för jag blev ju endån bara röd i ansiktet och alla skrattade och tyckte det va konstigt.
Jag som 7åring
Det hände något för ett och ett halvt år sen, när jag gick upp till högstadiet i sjuan och började på en ny skola. Jag bestämde mig för börja om, med dem nya personerna på den skolan. Dem som inte visste vem jag hade framståt som och varit under år 3-6 i skolan. Här kände ingen mig och jag kunde vara mig själv, utan att någon reagerade på en stor förändring.
Jag kunde sminka mig utan att någon reagerade. Innan kunde det bli kommentarer som
-Du är så söt när du försöker vara cool med mascara Isabel, och ett "jag klappar dig på huvudet och ler" smile efteråt. Notera att jag endast hade mascara, som jag hade dragit över ögonfransarna max 2 gånger.
Men på riktigt, klappa inte mig på huvudet, jag bits!
Jag ändrade mig helt när jag började i 7an på den nya skolan och det kändes riktigt bra! Jag kunde ha både foundation, puder, och mascara utan att någon ens tänkte på det. Alla andra hade ju också det! ;)
Jag älskade min nya skolan och alla coola nya kompisar där. Jag hade det jobbigt i 6an på gamla skolan då det blev mycket snack och förändringar allmänt i klassen, bästa kompisar sviker och jag började tvivla på mig själv.
Men äntligen kunde jag vara jag, jag kunde vara Isabel. Redan första dagen gick jag tillsammans hem med en annan tjej. Bytte nummer med många och jag tycket att det var allmänt häftigt faktiskt. Jag fattade nu hur det va, hur det skulle va. Någon pratar mer, någon mindre. Jag var såklart lite blyg första dagen med det släppte snabbt och nu kan jag absolut ta för mig.
Och dem som tycker jag är tyst nu... ehh, asså nä. Jag pratar mycket, jag jobbar fortfarande på det. ;)
Det är under åren på högstadiet som man "ska" vara osäker på sig själv, inte under dem lätta och tidiga åren. Men jag ligger väl lite före mentalt antar jag. Jag hade min "jag är osäker på mig själv" period då och då hade ingen annan hunnit dit ännu och alla var som man "ska vara". Nu har jag lämnat det. Jag vet vem jag är, vad jag gillar för kläder, vad jag kan sminka mig med, vem jag är, vad jag tycker och tänker och är en mogen 14 åring.
När andra kollar sig i spegeln och tänker "usch som jag ser ut" så kan jag kolla mig i spegeln och tänka att "jag är bra som jag är och jag duger". Jag skiter seriöst som andra tycker något negativt om mig för jag vet vem jag och tänker inte spela någon annan roll än mig själv.
Jag har alltid haft svårt för t.ex redovisningar i skolan men har nu när jag började 8an efter sommaren att släppa den oändliga nervositeten. Jag kunde vara så nervös så jag satt och skakade och hackade tänder men nu brukar jag tänka som så att jag faktiskt inte har något att vara nervös för. Det jag ska prata om står på pappret och det är bara att titta ner om jag behöver och säga det som står. Vid min senaste redovisning var jag inte ett dugg nervös då jag intalade mig själv gång på gång att jag inte har något att vara nervös för.
Det funkar att göra så, för hjärnan är rätt lättlurad. Alltså intalar du dig själv det och du slipper det jobbiga.
Så ett tips till alla - säg till dig själv att du är bra, tänk att du räcker till, du är tillräcklig. Låt aldrig dig själv eller någon annan klanka ner på dig själv. För du är bra! Precis som du är! ❤
Du är lika bra som vem som helst. Även när du vågar vara någon annan än vem som helst.
// Isabel - tjejen som är stolt för den hon är och som just lämnat ut en ganska privat del här till er, öppet på min egen blogg! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar